VI HAR GÅTT SKILDA VÄGAR

| Jennifer

Hej bloggen! Det var ett tag sen jag tittade in här och som jag skrev senast har det hänt en del saker i mitt liv. Saker som gjort att jag har haft tankarna på annat..

Jag har suddat ut och skrivit om det här inlägget x antal gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får det svart på vitt, det känns fortfarande surrealistiskt och ledsamt att jag aldrig kommer vara din eller att du aldrig kommer vara min igen. Några av er kanske redan har förstått det, men jag och Jonatan har efter fyra år valt att gå skilda vägar. Det var ett gemensamt beslut som jag tog initiativ till. Jag har faktiskt under hela sommaren känt att känslorna börjat svalna från min sida. Undermedvetet har jag försökt trycka bort dessa känslor och istället känt skuldkänslor. Där stod jag med en superfin kille, som jag delat så många minnen med under min uppväxt, som jag upptäckt världen med, som jag fått uppleva så mycket mer än jag någonsin kommer kunna få ner i den här texten, men jag var inte längre kär.

För varje dag som gick denna sommar, som känts om en evighet, blev jag mer och mer säker på mitt beslut. Vårt förhållande är och kommer aldrig vara vad det var när vi träffades och blev kära som tonåringar. Vi har vuxit ifrån varandra på många plan.. Jag älskar fortfarande honom och det kommer jag alltid göra, men som en vän mer än något annat. Jag är på något sätt så jävla ledsen att vi står här idag utan varandra.. Vi som naivt hade lovat varandra livet, skaffa söta små barn och flytta ihop. Och hur blåögt det än låter trodde jag faktiskt själv att vi skulle sluta upp med varandra, framtiden var säkrad. Istället står jag här, mer vilsen än någonsin i hela mitt liv. Samtidigt som jag vet att det här var rätt beslut för oss båda. Jag unnar dig all lycka i ditt liv och hoppas du hittar din självsfrände.

Så där har ni svaret till varför jag varit frånkopplad från det mesta på senast. Det har varit ett av det tuffaste besluten jag behövt ta hittills i mitt liv och det har krävts minuter, dagar, ja till och med månader innan jag var säker på min sak. Just nu är jag rädd att vara själv, att känna mig ensam är den absolut mest fruktansvärda känslan att känna om ni frågar mig. Samtidigt som jag är så jävla obeskrivigt rädd för framtiden och allt vad det har att göra, är jag stolt att vi tog det här beslutet och tror/hoppas verkligen att det är just det beslutet som kommer få oss båda lyckligast i slutändan. Så tack min fina Jonatan för de fyra mest underbara åren hittills i mitt liv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag på något sätt ändå har turen att kunna få behålla dig i mitt liv för du är något alldeles speciellt och kommer alltid vara det för mig. / Jennifer

Gillar

Kommentarer