IBLAND KRÄVS DET AV EN ATT VARA MODIG

| Jennifer

När jag stod där i somras med en klump lika stor som en basketboll i magen och ett beslut att fatta var jag rädd. Det var hittills ett av de största besluten jag tagit och med facit i hand även ett av det mest livsomställande besluten i mitt liv. Jag förstod att det var rätt väg att gå, både för dig och mig, det vi hade var helt enkelt inte vad det en gång varit. Just där och då i det ögonblicket toppar stunder av rädsla i mitt liv, aldrig tidigare har jag känt mig så liten och så ensam. Det hade liksom alltid varit du och jag, vi har vuxit upp tillsammans och format varandra som människor. Och helt plötsligt finns du inte där längre. Det gjorde ont i mig att veta att jag aldrig kommer få vakna upp bredvid dig, ringa dig när jag bråkat med pappa, våra myskvällar igen, ha seriemaraton fram till fem på morgonen, skratta med dig åt saker som ingen annan förutom du och jag tyckte var roligt och få bli omfamnad av dig igen. Fortfarande när jag tillåter mig själv att tänka på det kan det göra ont, verkligheten kommer liksom ikapp och ger en en rejäl örfil.

Ibland krävs det av en att vara modig för att kunna ta det där beslut som känns för jävligt. För aldrig har jag varit så rädd i mitt liv som just då, men trots det är jag glad i efterhand att jag faktiskt gjorde det. Under de senaste tre månaderna som jag varit ensam har jag lärt mig så himla mycket mer om mig själv. Jag har lärt känna massa nya människor, rest och upptäckt ännu fler städer och kanske det absolut viktigaste av allt, jag har vuxit i mig själv. Jag som alltid avskytt att vara ensam och sett ensamheten som bland det värsta som finns kan faktiskt idag uppskatta tid att bara vara jag, ensam. Det känns inte lika jobbigt att sova själv längre och jag har till och med slutat bygga murar av rädsla och saknad av att ha någon bredvid mig. Jag har blivit självständig på ett annat plan än jag någonsin tidigare varit. Jag menar inte att du drog ner mig, snarare att vi hade varandra att förlita oss på. Men nu när det inte finns något oss längre har jag bara mina egna ben att stå på. Och det är något som verkligen har stärkt mig som person. Jag ska inte ljuga och säga att vägen hit idag har varit lätt, för det har den verkligen inte. Jag har kämpat. Så därför känns det extra bra att jag äntligen "funnit" mig själv på riktigt.

Så trots min rädsla för att vara själv och min skräck för att förlora dig i mitt liv den där regniga dagen i Augusti för snart exakt tre månader sedan känner jag ändå att vi tog rätt beslut. Det var jobbigt och det kändes tungt att behöva lämna en sån fin kille som du. Men både du och jag behövde ta just det där klivet för inte stå stilla och trampa på samma plats. Vi behövde växa som personer på eget håll. Och en sak är jag säker på är att även om det kanske aldrig kommer bli vi igen så blir jag lycklig av att tänka tillbaka på alla år, stunder, minuter och ögonblick vi delat tillsammans. Några av mina absolut bästa minnen delar jag med dig. Du har gjort mig till den jag är idag, en bättre människa. / Jennifer

Gillar

Kommentarer